Lördagens galej gjorde att jag helt missade söndagens stora nyhet att Ingvar Kamprad har somnat in 91 år gammal.

Oavsett vem det handlar om tycker jag att det känns märkligt att tänka att personen i fråga inte längre lever. För en dag sedan levde Ingvar Kamprad. Nu gör han inte det längre. Att se filmer och bilder på människor som har gått bort kan göra mig otroligt sorgsen. Det är som att min hjärna inte får ihop det. Eller så får den det och sorgen över okända människors död blir så mycket större på grund av det.Som smålänning och granne med Älmhult där världens första IKEA startade har jag, som många andra smålänningar i området, en särskild relation till IKEA och den mytomspunna ägaren. Det är med stolthet vi pratar om varuhuset och Kamprad med andra.

Jag har träffat Ingvar Kamprad en gång. Efter gymnasiet jobbade jag på IKEA i Älmhult för att spara pengar till backpackerresan. Det var ett roligt och lärorikt jobb (jag satt i kassan och packade upp varor före öppning. Det var en bra övning i att hantera sura och stressade kunder som ansåg sig ha stått i kö för länge.) men herregud vad länge sedan det var…

På julfesten det året kom Kamprad till Älmhult och delade ut julklappar till anställda, som om han var jultomten själv. Jag minns att vi fick varsin mörkblå morgonrock, hahaha.

Jag är imponerad av Ingvar Kamprad och allt som han åstadkom i sitt företag. Jag hoppas att han var nöjd med sitt liv, inte bara sett ur pengar och karriär. Och jag hoppas att han får vila i frid.