Ett av mina nyårsmål för 2018 är att springa en löpartävling på en mil. Jag anmälde mig till Växjöloppet. Den 1 maj smäller det. Kommer jag att klara det?

Jag minns ett liv för länge sedan. Då tiden var oändlig. Då det viktigaste i livet var jag själv. Då jag prioriterade sömn, hälsosam mat och träning. Då ett långpass på helgen var standard och då halvmaraton var favoritdistansen.

Jag älskade att ta ut mig genom att sega mig fram kilometer efter kilometer. En envishet och en motivation som jag saknar idag. Darr i benen, vätskebrist och slut i kroppen. Den sköna känslan att gå i mål hemma efter ett sådant typ av löppass var underbart. Att pusta ut på golvet. Stretcha lätt illamående. Svettiga kläder mot en frusen kropp. Resorb och banan för att återställa balansen. Sedan en varm dusch och glädjen över att jag hade lyckats.

Eller romantiserar jag nu? Förmodligen. För visst förvränger man både dåtid och nutid för sig själv? Oavsett ser jag fram emot Växjöloppet, även om jag är långt ifrån min forna form. Milen har jag ännu inte kommit upp i på träning men min förhoppning är att göra det snart. Att kroppen känns nästan lika mosad efter 7 km idag som efter 21 km då försöker jag bortse från och istället njuta av de få löppass jag får till.

Växjöloppet here I come.