Det har varit tyst i bloggen några dagar. Min syster har haft en välförtjänt semester i fjällen med barn, man och vänner. Vad min ursäkt är? The Crown. Att soffhäng, serietittande och popcornsnaskande har vunnit över bloggen är inte bara ett tecken på svaghet utan också ett bevis på hur lätt man kan fastna för en TV-serie.

the Crown

Bild lånad från Netflix.com

The Crown på Netflix

När kvällen kommer, barnen är nattade och sambon slår sig ner i soffan har det varit svårmotiverat att öppna datorn. Precis som många andra småbarnsföräldrar har jag max två timmar på kvällen innan det är läggdags för egen del (och innan nattpasset börjar). Ska jag då ägna mina dyrbara minuter åt en TV-serie? Tydligen. Jag borde skämmas mer än vad jag gör. Det är en avslappnad timme där jag följer det brittiska kungahuset.

Hur bra är då The Crown?

Jag är inte förälskad i serien. Inte så som jag var förälskad i Felicity eller Mitt så kallade liv under tonårstiden. Inte som jag engagerat följde House of Cards eller Homelands första säsong. Ändå har The Crown något. Kanske är det vetskapen om att det är historia, inte bara fantasi uppdiktad av bra manusförfattare. Att man faktiskt får följa en ikonisk monarki (även om det bara är valda delar) samtidigt som den brittiska historien återspeglas.

the crown

Bild lånad från Zazzle.se

Vi har inte hunnit så långt in i serien än, men jag väntar så klart på att få se hur prins Charles och prinsessan Diana kommer att skildras. Om det skriver Vanity Fair. Under tiden håller jag tillgodo med Lilibet, Margaret och övriga familjemedlemmar av den brittiska kronan. Och jag kan inte låta bli att imponeras lite av drottning Elizabeth II. Hon tillträdde tronen vid 25 års ålder. Vilken kamp hon måste ha fört, omgiven av män med starka åsikter, i en tidsålder där kvinnan skulle lyda mannen. Vilken styrka!