Detta är en TBT som jag gärna återkommer till. Idag är det nämligen två månader sedan lillebror jr. kom till världen.

En skrynklig varelse som inte ville stanna kvar inne i magen. Snabbt kom han ut och snabbt har han vunnit våra hjärtan.

En sparv vars tillväxtkurva har gått spikrakt uppåt, både på längd och vikt. Med god aptit äter, rapar, spyr och fiser han, dagar som nätter.

Den bräkande get som han var för två månader sedan har ersatts av gurgel och högre tonarter om jag inte plockar upp honom tillräckligt snabbt.

Två månader känns så långt bort i tiden men ändå inte. Jag njuter av att fortfarande kunna räkna antal veckor som han har levt utanför magen, istället för månader, år. Det betyder att han är min extra mycket ett tag till.

Jag minns känslan då han kom. Euforin över att han var här, att han kom hemma. Att vi hade klarat av att ta emot och hälsa honom välkomna, mannen och jag. Att vi var de första han träffade. Den känslan är svårslagen.

Vår minsta prins som gått från filur till att bli kallad bebisen. Frågan är om han någonsin kommer att bli kallad något annat?