Ibland vandrar tankarna iväg och jag får en klump i magen. För tänk om…

Väldigt väldigt länge sedan…

Jag inte hade gått ut den där midsommardagen för snart åtta år sedan?! Tänk om jag inte hade ställt mig i kön till toaletten precis när han gick förbi?! Tänk om vi inte hade börjat prata?! Tänk om jag inte hade tagit mod till mig och lämnat det skrynkliga kvittot med mitt mobilnummer på till mannen i skägg och med gotländsk dialekt?!

Bröllopet - jag och min syster

Då hade jag förmodligen inte träffat mannen i mitt liv och pappan till mina barn. Det gör mig kallsvettig att tänka så. Hur lite som krävs för att livet skulle ha sett annorlunda ut.

Nu drog jag vinstlotten och hittade rätt. Jag var på rätt ställe i livet och jag vågade satsa. Det gör mig så glad och jag känner mig så tacksam. Särskilt när jag, som nu, ligger och snusar på en ljuvlig bebis i sängen.

Mannen är på resande fot men jag vet att han har sparat kvittot med mobilnumret på så jag är rätt säker på att han känner samma sak som jag.

När vi var i Stockholm senaste råkade vi befinna oss i närheten av utestället där vi träffades första gången. Vi tog en selfie med skylten i bakgrunden. Mitt på dagen i ett kallt Stockholm. Vi såg helt klart äldre ut och kråksparkarna runt ögonen var djupare än för åtta år sedan. Men det gör inget för livet var snällt mot oss för åtta år sedan och har varit det sedan dess.Nu parkerar jag tänk om…-tankarna för den här gången och hoppas på en god natts sömn för alla inblandade.