Igår ställde lillebror jr. sig upp för första gången. Han passade på när han var ensam i storebrödernas rum. Jag hade satt honom på mattan med ett par leksaker medan jag snabbt la in ren tvätt i mitt och mannens sovrum. När jag kom tillbaka stod han lutad mot sängen.

Tyvärr hann jag inte fånga ögonblicket på bild och han har inte gjort det igen men nästa gång ska jag vara redo med kameran.

Man kan tro att tredje barnet bara får hänga med och att framstegen knapp noteras. Visst får lillebror jr. på sätt och vis mindre uppmärksamhet eftersom vi föräldrar inte har lika mycket tid. Men utvecklingsstegen är häftiga och något jag kommer att minnas oavsett barn – första leendet, första tanden, första steget – eller som nu, första gången han ställde sig upp på egen hand.

Jag ser fram emot att få se hans andra delar utvecklas. Han har inte börjat krypa och han har inte fått några tänder än vilket är rätt skönt. Då vet jag var jag har honom och jag slipper bli biten i bröstvårtan eftersom jag fortfarande ammar. Jag vet att hans tid kommer, förr eller senare. Snart kommer han springande i full kareta med ett stort leende på läpparna. För det är så han är, vår minsting. En leende snart 9-månaders som nästan kan stå.