Solen skiner för femtusenåttahundratolfte dagen i rad och semestern har börjat på allvar för oss. Men den fick inte den start jag hade önskat.

I lördags kom barnen och jag hem efter vår road trip till Skara och Småland (mer om det i ett senare avsnitt). På natten började S må dåligt, även om jag inte förstod det då. Det kanske till och med började i Småland då han hade svårt att somna och vägrade sova på annat ställe än på mig.

Med småbarnsmått mätt har jag ändå haft ok nattsömn under den här bebistiden (eller sviktar minnet?). Det här var något annat. S jämrade sig i sömnen, kom aldrig till ro och vägrade äta, både välling och mjölk från mig.

När ny vecka började hade han inte blivit bättre utan snarare sämre. Han fick smärtstillande som inte hjälpte långa perioder och han började också ta sig mot öronen. Öroninflammation tänkte jag. Ont i munnen och svårt att äta. Nya tänder eller förkylningsblåsor?!

Men så kom utslagen. Små röda prickar på ben och fötter vilka växte sig större. Vattkoppor? När onsdagsnatten övergick till torsdag hade utslagen blivit rejält stora och röda och fötterna började bli blå. Jag fick tid hos BVC på eftermiddagen. Ingen där, inkl. läkare från vårdcentralen visste vad det rörde sig om. Akuten nästa.

Efter ett par timmar på akuten blev vi inlagda på barnavdelningen för provtagningar, observation och väntan på barnläkaren. S hade lite feber och protesterade kraftigt mot provtagningarna och alla stick som gick fel. Både han och jag fällde tårar. En natt med att försöka få ett urinprov från en naken sovande bebis vars utslag spred sig vidare till händer och lår gjorde mig ännu mer skör.

Så en ny morgon med nya nålar som skulle sättas, tvångshålla medan infart sattes i ljumske efter flera försök på handryggen, hysterisk bebis som till slut gav upp och blev helt matt. Oro för låga värden som visade sig vara falska. Illamående som vände till lättnad. Vit kjol dränkt i S blod, snäll personal som tar hand om och vårdar. Läkare som inte har några direkta svar men spekulerar i att kärl har brustit vid infektion. Återbesök på måndag.

En bebis som i alla fall har fått tillbaka aptiten och som nu sover ikapp senaste dygnets äventyr. Så snart han har vaknat ska vi åka hem och pussa på resten av familjen.

Sömnbristen och skörheten finns kvar hos mig men också tacksamhet över att det inte var värre. Vi mår bra och snart hoppas jag att S är fullt återställd.

Stort tack till akuten och barnavdelningen på Visby lasarett. Ni gör ett fantastiskt jobb!