Det är tyst och stilla. Lugnet har lagt sig. De äldsta barnen sover sida vid sida i en stor säng i deras gemensamma rum. Den yngste håller mig sällskap, sovande med andetag som avslöjar att han snart vill komma nära nära för mat och trygghet. Mannen ligger bredvid, inne i sin bok. Vi är alla samlade och det gör mig trygg.

Jag vill stanna i min kokong som är huset. Värma mig, samla kraft, vara nära mina närmsta, lösa microproblem som ingen kommer ihåg om två veckor än mindre om en livstid. Jag vill fjärma mig från allt yttre, allt brus som stör. Förmodligen skulle jag behöva en spark i baken för att livet ska komma igång men jag inser att det inte behövs. Livet rullar på ändå.

Jag har varit med om det förr. Med de äldre barnen. När de var lika små som sex månader, som lillebror jr. är nu. Sömnbristen som kommer ikapp mig, hormonerna som håller på att gå ur kroppen och som skapar obalans. Med en kropp och en hjärna som inte hänger med som de ska.

Men förändring är på gång. Jag känner det. Snart kommer jag att öppna dörren, kisa ut mot solen och värmen och hoppas att det finns någon kvar därute, tålmodigt väntande. Att vänner och bekanta finns där, redo att umgås igen.

Jag har varit med förr och just därför känner jag ingen stress. Att komma ikapp, att vara, att prata, att hitta på aktiviteter utanför hemmet. Den tiden kommer men just nu är det en annan tid. En tid då lugnet har lagt sig. Det ska jag njuta av.