Ibland blir man ödmjuk inför livet och inser vad som är viktigt och mindre viktigt. 

Vi skulle ha åkt till Småland igår för att fira stundande födelsedag, träffa släkt och vänner samt andas lantluft i vårsolen men resan fick tyvärr ställas in i sista stund. Sambon hamnade på sjukhuset med vad läkarna befarade var propp i lungan. 

Ganska snabbt konstaterades att så inte var fallet och han fick komma hem efter ett dygn med annan diagnos. Tacksamheten man känner i det läget är så enorm. Vi hade lyckan på vår sida den här gången. Men så tänker jag på de som drabbas hårt. Hårdare. Som lever med obotlig sjukdom, vars dödsdom ständigt vilar över dem. Vi ska alla dö, men att leva med en sjukdom som bryter ner och förstör måste vara fruktansvärt. Och att som anhörig inte kunna göra något mer än att försöka vara ett stöd, ta hand om praktiska saker samt visa sin kärlek. Hemskt. 

Ännu värre måste det vara att vara förälder till ett sjukt barn. Var hittar man styrkan, orken, positivismen?

Vi har firat hemkomsten med årets första glass och lillebrors första i livet. Och visat tacksamhet och extra mycket kärlek till varandra. 


Filuren i magen sparkar och jag kan slappna av nu när hela familjen är samlad  i huset. Lillebror gnyr i sömnen i sängen där jag ligger och storebror sover tryggt med sin apa. Sambon sover ikapp förra dygnets sömnbrist. Och jag – jag känner tacksamhet för livet och respekt för dess motsats.