Det har varit en kärleksfull dag hos familjen B på Gotland. Jag vet inte om far i familjen har varit extra mycket i fokus. Visst, dagen bestod av scones till frukost, paketutdelning, choklad, kort och skönsång samt lunch hos svärföräldrarna. Men utöver det, inget särskilt.

Efter en tidig middag hemma skjutsade jag och barnen ut familjefadern till flygplatsen där han åkte vidare på jobbresa. Vi öste kramar och pussar över honom innan han försvann iväg i mörkret.

Det var då det slog mig. Hur mycket kärlek jag hyser för min familj. Jag visste inte att den kunde vara så fysiskt stark. Känslan förstärktes när jag parkerade bilen på uppfarten och bar in sovande barn i huset. Kärleken träffade mig med full fart, inifrån. Det blev nästan svårt att andas. Känslorna regerade.

Jag snusade barnen i håret medan jag försiktigt la ner dem i deras säng. De andades tungt och drömde förhoppningsvis glada drömmar med sig själva som huvudrollsinnehavare.

”Jag älskar dig” viskade jag i deras öron, drog täcket över pyjamasklädda kroppar innan jag smög ut ur rummet och tyst stängde dörren.

Det var en sådan här dag och kväll jag behövde. Efter en tid med starka viljor, dåligt samvete, onödig stress och lite sömn blev de starka känslorna en påminnelse om min kärlek till mina barn. Och om min kärlek till min man. Jag är så tacksam och lycklig över att jag träffade honom för sju år sedan. För vi har gjort det finaste som finns – V, E och S. Därför är fars dag speciell och värd att uppmärksamma. Kärlek till en far. Det kände jag extra mycket idag.