Vecka 37 har försvunnit i ett nafs. Medan systeryster söker inspiration på Formex-mässan i Stockholm har jag försökt komma ner i varv. 

Båda barnen går nu på förskola och det känns helkonstigt att vara ensam hemma i knappa tre timmar per dag. Det har jag ju självklart varit tidigare, och längre tidsintervaller än så, men då har barnen varit hos släktingar. Det dåliga samvetet gnager för att jag lämnar bort barnen utan, som jag ser det, rimlig anledning. För vad är det tänkt att jag ska göra på egen hand, i knappt tre timmar, utan minifölje?


Vila står först på schemat. Jag känner av att jag är i slutet av vecka 37. Kroppen är tung och stel och varje felaktigt lyft straffar sig dagen efter i form av ryggbesvär. Nu ska jag inte klaga för mycket för jag kan fortfarande röra mig relativt obehindrat. Att springa och jaga barnen i trädgården efter middagen, som storebror gärna vill, funkar dock inte. Så vila och avslappning är  prio. 

Boandet fortsätter. Idag gjorde jag iordning vaggan och rensade ut strumplådan (väldigt viktigt att justdetta blir gjort före förlossningen). 



Göra allt det där som går så mycket snabbare när miniversionerna inte är med. Som att laga mat att fylla frysen med till post-förlossningen. Storhandla, städa, träna, rensa, prata i telefon, göra ärenden på stan… listan kan göras lång. 

Som tur är verkar barnen trivas bra på förskolan. Jag ska därför försöka ta död på mitt dåliga samvete och njuta på riktigt av vilan. För snart får jag förhoppningsvis sällskap av en liten filur…