Igår kväll satt jag i hallen på övervåningen, utanför sovrummen. I barnens rum hörde jag mannen och lillebror prata och läsa böcker. I mannens och mitt sovrum sov lillebror jr. i sin spjälsäng och i vår stora säng låg storebror. Ensam. I ett försök att somna av sig själv.

Sömn. Egen tid på kvällen. En dag som flyter på utan konflikter. Topp tre på önskelistan i mitt småbarnsliv just nu (förutom det där med tillfredsställda barn med bra självkänsla osv. osv.). Just att få egen tid på kvällen är extra efterlängtat. Sedan de äldsta barnen slutade med napp i början på sommaren har nattningarna tagit längre tid. Den där luckan på ca 1-1,5 timme där jag kan varva ner inför egen läggning har krympt rejält. Därför har jag försökt göra storebror intresserad av att somna på egen hand. Jag får för mig att han skulle somna snabbare utan en vuxen precis bredvid sig.

Det finns de föräldrar som har använt sig av fem minutersmetoden för att få sina barn att somna av sig själva. Jag lägger ingen värdering i det tillvägagångssättet eller i några andra metoder. Det är dock inget för mig. Jag skulle inte klara av barnskriken. Det var tillräckligt att få dem att sluta med välling.

Lillebror och storebror delar rum och dubbelsäng. De kvällar jag är ensam med alla tre har jag försökt få de stora att lyssna på ljudbok (Kaninen som gärna ville somna) medan jag lägger lillebror jr. i andra rummet. Det har slutat med att lillebror kommer in till mig efter ca 10 sekunder. Han är nog för liten. Men storebror däremot. Han fyller fem i januari. Visst borde han kunna somna på egen hand?

Igår kväll tog han själv upp att han ville somna ensam i sängen. Jag tror att det var löftet om en guldmedalj som lockade. Hur gick det då?

Steg för steg-metoden

När jag hade sövt lillebror jr. gick jag ut ur rummet och stängde dörren (vi har alltid stängd dörr till sovrummen för att katterna inte ska komma in, det är barnen vana vid). Jag satte mig på löpbandet och väntade (eller vaktade som storebror säger. Det hade jag lovat honom. Att vakta tills det blev dag igen). Efter ca fem minuter öppnade han dörren för att kontrollera att jag var där. Han krävde att jag skulle stå precis vid dörren. Jag gjorde som han sa.

Ytterligare fem minuter gick och sedan kom han upp igen. Ena hörnet i rummet var läskigt och vasen på bordet såg ut som en läskig gubbe i mörkret. Det slutade med att jag stod inne i rummet, vid dörren och väntade på att han skulle somna. Vilket han gjorde till slut.

Han var orolig för att han inte skulle få sin guldmedalj men jag försäkrade honom att det kommer han att få. Vi tar det bara stegvis. Som när han lärde sig cykla utan stödhjul. Steg för steg. Tills han lär sig somna av sig själv. Det är min metod.