Kategori: Mål och drömmar (sida 1 av 7)

Måla med egna tankar

Medan syster var på inköpsresa i Göteborg ägnade jag mig åt monotont arbete – jag har målat brädor till ett plank som ska sättas upp i sommar. Det var jag, brädorna, färgen och mina egna tankar som ingick någon slags treenighet.

Ibland är det tillfredsställande att utföra ett arbete där resultatet syns direkt. Måla är ett sådant tillfälle för mig. Jag har passat på när lillebror jr. sover sitt långpass på cirka 1,5 h efter lunch. Varje minut är dyrbar och kan inte snackas bort med grannen eller över att börja rensa ogräs. Jag drar snabbt på mig shorts med färgstänk och med målarpenseln i högsta hugg och med fruktträden sim vittnen angriper jag brädorna med grå färg.

Detta är ett ypperligt läge att stoppa in hörlurarna i öronen och sätta på en podd. Men jag stoppade mig själv där. Jag har alla andras tankar och åsikter i öronen hela tiden. Är det inte barnens rop på uppmärksamhet, hjälp eller annat är det poddar, TV-program och andra vuxna som vädrar sina önskemål om livet och vardagen.

Det var befriande att bara höra min egen röst i huvudet för en gångs skull. Så vad tänkte jag på? Inget särskilt och inget värt att lägga på minnet. Men det var så skönt att mala på med egen röst (tyst, inte högt, så galen har jag inte blivit än) en stund. Sedan vaknade lillebror jr. och ville ha full uppmärksamhet. Alltid välkommet.

Att ha haft en paus

Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Det blir oftast så när jag befinner mig i Småland. Där lever jag i stunden samtidigt som verkliga livet är satt på paus. Motsägelsefullt. Leva och pausa samtidigt? Går det ens ihop?

Tydligen går det ihop eftersom det just nu är mitt liv i ett nötskal. Verkliga världen snurrar som vanligt och människor går till jobbet, träffar vänner, äter på restaurang, åker på semester, vabbar, rider, planerar, drömmer. Mitt liv i den verkliga världen är satt på paus och har varit det i fem år snart. Istället befinner jag mig i en minivärld. En miniatyrvärld som ibland snurrar dubbelt så fort som den riktiga, den verkliga.

Min minivärld kretsar kring minimänniskorna i familjen B. Deras göranden och havande. Vilket kan vara nog så stressande. Att rodda tre barn under fem år både tar och ger energi. Vardagen helt enkelt. Därför kan det ibland vara skönt att få trycka på paus även till minivärlden, till vardagslivet. Småland är en sådan pausknapp för mig.

Hos mina föräldrar, och barnens morföräldrar, blir vi uppassade till max. För barnen finns det (för dem) nya leksaker och spel. Kusiner att se upp till. Pianon att spela och maskiner att låtsasköra. För att inte tala om allt spännande som finns att upptäcka i naturen. Själv behöver jag varken röra i kastruller eller vika tvätt. Curlade till tusen blir vi. Och det finns inga måsten eller direkta tider att passa. Det gör att jag dels kommer ner i varv och dels kan fokusera helt på barnen.

Sedan är det också så enkelt att jag knappt har kunnat komma i kontakt med någon. Mobiltäckningen är usel och det är ett under varje gång mobilen ger ifrån sig ett läte. Och det är definitivt inte mödan värd att vänta på att ringsignalerna ska nå fram till den verkliga världen.

Så jag pausar och njuter av att bara befinna mig här och nu. En kort stund. Sedan vill jag tillbaka till min minivärld igen. Den verkliga världen däremot får gärna vänta lite till.

Utmana mig själv

Att en månad kan gå så fort. Tänk redan maj månad. Igår utmanade jag mig själv genom att springa Växjöloppet. En mil av utmaning. Växjöloppet tycker jag är ett trevligt lopp att springa där det bjuder både terrängmark och asfalt. Inte några speciella stigningar utan relativt platt. Både min syster yster och hennes man ställde upp och sprang.

Springa en mil

Jag tvekade ett bra tag om jag skulle fixa springa en mil. Jag kände att mitt upplägg med träning inte hade varit speciellt starkt. Sista veckorna blev det därför lite blandad träning av kondition och styrka. Jag och en kompis började backträna. Just backträning tycker jag är en kul träningsform som snabbt ger resultat. Vi kombinerade styrka med löpning i Hanaslövsbacken.

Så igår stod jag i startledet. Jag gav mig den på att springa en mil under timmen, det var mitt mål. Jag fixade milen och även mitt mål 🏅💪.

Växjöloppet 2018

Nu sitter jag i solstolen och njuter av det fina vårvädret, hör fågelkvitter, skrattande barn och bara njuter av livet. Vitsippor i massor och våren har kommit på riktigt.

Jag kan sätta check ✔vårens första lopp. Får se om det blir några fler i år.

Vitsippor, nu är det vår

Ha en fortsatt skön vecka 🤗

När lugnet har lagt sig

Det är tyst och stilla. Lugnet har lagt sig. De äldsta barnen sover sida vid sida i en stor säng i deras gemensamma rum. Den yngste håller mig sällskap, sovande med andetag som avslöjar att han snart vill komma nära nära för mat och trygghet. Mannen ligger bredvid, inne i sin bok. Vi är alla samlade och det gör mig trygg.

Jag vill stanna i min kokong som är huset. Värma mig, samla kraft, vara nära mina närmsta, lösa microproblem som ingen kommer ihåg om två veckor än mindre om en livstid. Jag vill fjärma mig från allt yttre, allt brus som stör. Förmodligen skulle jag behöva en spark i baken för att livet ska komma igång men jag inser att det inte behövs. Livet rullar på ändå.

Jag har varit med om det förr. Med de äldre barnen. När de var lika små som sex månader, som lillebror jr. är nu. Sömnbristen som kommer ikapp mig, hormonerna som håller på att gå ur kroppen och som skapar obalans. Med en kropp och en hjärna som inte hänger med som de ska.

Men förändring är på gång. Jag känner det. Snart kommer jag att öppna dörren, kisa ut mot solen och värmen och hoppas att det finns någon kvar därute, tålmodigt väntande. Att vänner och bekanta finns där, redo att umgås igen.

Jag har varit med förr och just därför känner jag ingen stress. Att komma ikapp, att vara, att prata, att hitta på aktiviteter utanför hemmet. Den tiden kommer men just nu är det en annan tid. En tid då lugnet har lagt sig. Det ska jag njuta av.

Tänk om…

Ibland vandrar tankarna iväg och jag får en klump i magen. För tänk om…

Väldigt väldigt länge sedan…

Jag inte hade gått ut den där midsommardagen för snart åtta år sedan?! Tänk om jag inte hade ställt mig i kön till toaletten precis när han gick förbi?! Tänk om vi inte hade börjat prata?! Tänk om jag inte hade tagit mod till mig och lämnat det skrynkliga kvittot med mitt mobilnummer på till mannen i skägg och med gotländsk dialekt?!

Bröllopet - jag och min syster

Då hade jag förmodligen inte träffat mannen i mitt liv och pappan till mina barn. Det gör mig kallsvettig att tänka så. Hur lite som krävs för att livet skulle ha sett annorlunda ut.

Nu drog jag vinstlotten och hittade rätt. Jag var på rätt ställe i livet och jag vågade satsa. Det gör mig så glad och jag känner mig så tacksam. Särskilt när jag, som nu, ligger och snusar på en ljuvlig bebis i sängen.

Mannen är på resande fot men jag vet att han har sparat kvittot med mobilnumret på så jag är rätt säker på att han känner samma sak som jag.

När vi var i Stockholm senaste råkade vi befinna oss i närheten av utestället där vi träffades första gången. Vi tog en selfie med skylten i bakgrunden. Mitt på dagen i ett kallt Stockholm. Vi såg helt klart äldre ut och kråksparkarna runt ögonen var djupare än för åtta år sedan. Men det gör inget för livet var snällt mot oss för åtta år sedan och har varit det sedan dess.Nu parkerar jag tänk om…-tankarna för den här gången och hoppas på en god natts sömn för alla inblandade.

Växjöloppet den 1 maj

Jag har nu klarat delar av mitt ena nyårsmål för 2018. Igår anmälde jag mig nämligen till Växjöloppet. Den 1 maj är det upp till bevis. Då ska resten av målet uppfyllas.

Det är första gången jag ska delta i Växjöloppet, men jag minns att jag som barn hejade på min mamma när hon sprang i mål. Det var roligt att klappa händer och heja och alla som hade sprungit såg glada ut (kan det verkligen stämma?).

En mil känns som en lagom sträcka att springa och realistiskt att hinna träna till. Målet är att ta sig runt men jag märker att det är svårt att inte börja hetsa över tid. Redan nu på träning. Som bäst tror jag att jag har sprungit milen på 46-47 min men det var läääännnggee sedan. Men med 96 dagar kvar borde jag hinna göra knipövningar, träna ben och bål samt löpträna.

Om Växjöloppet blir en hit kan jag tänka mig att springa ett halvmaraton eller ett millopp till senare i höst. Jag har sprungit två marathon tidigare och det hade varit kul att få springa åtminstone ett marathon till någon gång. Ska bara få till/prioritera träningen ett tag framåt.

Jag tycker att det är fantastiskt skönt att springa och jag vet hur bra jag mår av löpning. Vi har ett löpband hemma som jag kan springa på vilket underlättar just nu när lillebror jr. sover halvtimmespass och fortfarande äter från mig.

Men nu är det den 1 maj som gäller. Växjöloppet – here I come. Pst. Jag hoppas att systeryster också springer Växjöloppet.

Äldre inlägg