Kategori: Graviditet (sida 1 av 7)

Förlossningsberättelse andra barnet

Lillebror har hunnit bli tre år och det har varit en spännande resa att få vara med på, att betrakta hans liv lite på avstånd men ändå delaktig. Inför hans födelsedag läste jag min dagbok från tiden jag var gravid och känner att det verkligen är på tiden att jag delar med mig av förlossningsberättelsen av andra barnet.

Förlossningsberättelse första barnet

Förlossningsberättelse tredje barnet

Första värkarna

Lillebror var beräknad till den 28 september, dagen efter pappans födelsedag. Storebror var vid den tiden 21 månader så det var inte mycket till vila om dagarna. Men jag hade ändå haft en bra graviditet. Jag hade kunnat träna ok och eftersom jag var föräldraledig med storebror hade jag haft möjlighet att vara utomhus mycket.

På förmiddagen den 25 september började sammandragningar fram och långt ner i magen. Jag, (blivande) storebror och mannen var i Almedalen. Efter lunch och vila gjorde vi några ärenden och värkarna kom till och från (ungefär som en fis på tvären). Efter middagen skjutsade mannen storebror till farmor och farfar även om vi inte var säkra på att det hade satt igång på riktigt. Det var ett känslosamt hejdå när storebror åkte. Han var ju så liten och nu skulle han bli storebror.

Samtal till Förlossningen

När mannen kom tillbaka gick vi en promenad på 45 min. Värkarna kom var 10:e minut och varade 30-60 sekunder och var fullt hanterbara. Hemma igen tog jag en dusch och vid 21 ringde jag förlossningen. Eftersom det hade gått snabbt förra gången och eftersom jag skulle få antibiotika tyckte BM jag pratade med att vi skulle komma på en gång. Jag kände att det inte hade kommit igång helt utan stannade hemma ett par timmar till. Under den tiden använde jag TENSen och studsade på pilatesbollen ett tag.

Undersökning och dusch

Vid 23:30 ringde vi på hos förlossningen och blev insläppta. Vi fick rum 13 – samma som storebror kom i. Efter undersökning (öppen 3 cm) och några frågor från BM fick vi själva bestämma om vi ville stanna eller åka hem. Vi valde att stanna. Jag fick CTG-bälte på mig men började må illa och spy efter en stund så CTGn togs bort. Jag gick på toaletten och valde sedan att ta en dusch. Det var så skönt.

Värkarna blev kraftigare och jag använde mig av ”jajajaja” allt mer och högre. Jag minns också hur jag vaggade fram och tillbaka. Jag spydde en gång till och det började göra ondare. Jag började också misströsta lite. Hur hade jag orkat förra gången? Och jag som bara var öppen 3 cm. Vid första förlossningen hade jag varit öppen 10 cm när vi kom in till förlossningen.

Ute ur duschen satte jag mig på en pilatesboll vid sängen. I pauserna lutade jag mig mot en saccosäck som var placerad i sängen. När en värk kom ställde jag mig upp och sa ”jaaa” med mörk och hög röst. Det var nästan värre att stå upp men på något sätt ändå bekvämast. Svårt att beskriva det där. Jag var väldigt inne i min värld och noterade knappt vad som hände runtomkring.

Krystvärkar

Efter en stund kände jag att det började trycka på mer bakåt vilket jag sa till BM. Hon svarade att det är bra och att det går framåt. Då kände jag – han var på väg. BM ville undersöka mig men stod vid datorn när jag började bröla och krystvärkarna satte igång.

Jag stod fortfarande vid sängen när nästa krystvärk kom och i samband med det gick vattnet. BM ville att jag skulle upp i sängen men jag förstod inte hur det skulle gå till. Jag kunde inte lyfta benen tillräckligt högt. Till slut fick undersköterskan som hade varit iväg och blandat smoothie till mig hjälpa mig upp genom att lyfta ett ben i taget.

Stående på alla fyra i sängen, oförmögen att röra mig, födde jag fram den perfekta lillebrodern. Först huvudet med navelsträngen runt halsen och då fick jag försöka pausa och djupandas. Efter två värkar till kom han så. Upp på mitt bröst och jag lade mig ner.

Efterbörd

Både jag och mannen blev såklart överlyckliga. Och chockade. Ingen hade nog räknat med att det skulle gå så snabbt. Strax före midnatt var jag öppen 3 cm och han föddes 01:26. Antibiotikadroppet hann precis bli klart.

Lillebror skrek och var rätt blå men fick snabbt bättre färg. Samma mörka hårfärg som storebror och en boxarnäsa med bekymmersrynka, något som faktiskt fortfarande kan framträda när han drar ihop pannan för att visa att han är arg eller funderar över något.

Mannen klippte navelsträngen. Moderkakan kom ut lätt och jag behövde bara sys på två ställen. När de hade städat undan det värsta och lillebror tagit bröstet blev vi lämnade ensamma. Jag började må illa och spydde det lilla som fanns kvar att spy upp. Eftervärkarna var rätt kraftiga och jag fick smärtstillande mot det.

Vid 4-tiden fick vi vårt rum och den berömda brickan. Eftersom jag hade GBS ville de ha koll på lillebrors andning. Vi fick därför vara kvar i tre dygn på BB. Det kändes hemskt att vara borta från storebror så länge men han kom och hälsade på och mannen åkte också iväg några timmar varje kväll.

Första mötet mellan bröderna på BB var fantastiskt! Paket utdelades och pussar och kramar och tårar rann. Storebror var nog mest nöjd över att få en leksaksmicro och att få se helikoptern lyfta.

Mannens födelsedag dagen efter firades på BB och det var, trots saknaden av storebror, en mysig tid där. Personalen var fantastisk och vi fick den hjälp och det stöd som vi behövde. Rent fysiskt återhämtade sig min kropp snabbare än första gången. Eftervärkarna var värre men i övrigt kändes det lättare. Förmodligen berodde det just på att det var andra gången. Kroppen var van, huvudet hade gjort det tidigare och jag visste vad som väntade.

Grattis Anja Forsnor och Marcus Wärn till andra graviditeten

Anja Forsnor verkar vara en väldigt härlig och skön kvinna med fötterna stadigt på jorden utan att för den skull vara tråkig. Hälsosam OCH livsnjutare. Bästa kombon.

Bild från Anjas blogg på Elle.se

Och nu ska hon och maken Marcus ha bebis nummer två. Jag är sen på pucken för Anja är redan gravid i vecka 24, men så mysigt att få följa uppdateringar på hennes blogg på Elle.se.

Utöver bloggen har hon en podd tillsammans med träningskollegan Alexandra Kamperhaug som för övrigt också verkar vara en skön och rolig kvinna. Kanske något att lyssna in sig på. De två skriver också på en bok.

Grattis Anja och Marcus till kommande bebis!

Grattis Clara och Jacob Lidström och till en tredje bebis

Det var ett tag sedan Underbara Clara gick ut med att hon är gravid. Jag vill ändå passa på att säga grattis till henne och mannen Jacob. En fantastisk nyhet! Fem i familjen – det kan jag rekommendera. Jag ser fram emot att få följa livet under och efter bebis i magen.

Bild lånad från Claras blogg Underbaraclaras.se.

Mjölkstockning light

Man kan ju tycka att sex månader in i ett nyfött liv och efter att ha fött tre barn att jag borde ha koll på det här med amningen. Tydligen inte. I eftermiddags slog febern till och jag fick frossa. Bröstet är ömt och rött så jag tror att det handlar om mjölkstockning.

På senaste BVC-besöket (sexmånaderskontroll) var det även en läkarundersökning. Viktmässigt har lillebror jr. inte riktigt hängt med. Eftersom han är intresserad av mat föreslog läkaren att byta ut ett mål mot mat och om hans mage (lillebror jr.s, inte läkarens) klarade det var det bara att tuta och köra vad gäller mat.

Ärligt talat har jag inte gått in för det särskilt mycket eller varit stressad över det. Lillebror jr. är glad och verkar pigg. Jag har gett honom mat när vi andra i familjen äter och när jag märker att han inte blir mätt på min mjölk. Det har inte rört sig om särskilt stora portioner.

Men så för ett par dagar sedan lossnade det. Det gick att mata honom med gröt utan större problem. Han slukade allt som jag hade gjort iordning till honom. Det resulterade i att han har sovit bra på kvällarna och han har inte ätit lika många mål mjölk på nätterna.

Det antar jag är orsaken till mjölkstockningen. Det i kombination med en blåsig promenad med för tunn jacka på mig igår. Så typiskt.

Jag är dock glad att det inte är influensan jag var fått. Jag är också glad att det verkar vara en lindrig form av mjölkstockning. Hoppas och tror jag. När storebror var liten fick jag rejäl mjölkstockning på båda brösten. Inte kul alls.

Så nu gäller det att vila, amma mycket och inte utsätta mig för drag. Jag hoppas att det går över snabbt.

Kärlek till en far

Det har varit en kärleksfull dag hos familjen B på Gotland. Jag vet inte om far i familjen har varit extra mycket i fokus. Visst, dagen bestod av scones till frukost, paketutdelning, choklad, kort och skönsång samt lunch hos svärföräldrarna. Men utöver det, inget särskilt.

Efter en tidig middag hemma skjutsade jag och barnen ut familjefadern till flygplatsen där han åkte vidare på jobbresa. Vi öste kramar och pussar över honom innan han försvann iväg i mörkret.

Det var då det slog mig. Hur mycket kärlek jag hyser för min familj. Jag visste inte att den kunde vara så fysiskt stark. Känslan förstärktes när jag parkerade bilen på uppfarten och bar in sovande barn i huset. Kärleken träffade mig med full fart, inifrån. Det blev nästan svårt att andas. Känslorna regerade.

Jag snusade barnen i håret medan jag försiktigt la ner dem i deras säng. De andades tungt och drömde förhoppningsvis glada drömmar med sig själva som huvudrollsinnehavare.

”Jag älskar dig” viskade jag i deras öron, drog täcket över pyjamasklädda kroppar innan jag smög ut ur rummet och tyst stängde dörren.

Det var en sådan här dag och kväll jag behövde. Efter en tid med starka viljor, dåligt samvete, onödig stress och lite sömn blev de starka känslorna en påminnelse om min kärlek till mina barn. Och om min kärlek till min man. Jag är så tacksam och lycklig över att jag träffade honom för sju år sedan. För vi har gjort det finaste som finns – V, E och S. Därför är fars dag speciell och värd att uppmärksamma. Kärlek till en far. Det kände jag extra mycket idag.

#TBT

Detta är en TBT som jag gärna återkommer till. Idag är det nämligen två månader sedan lillebror jr. kom till världen.

En skrynklig varelse som inte ville stanna kvar inne i magen. Snabbt kom han ut och snabbt har han vunnit våra hjärtan.

En sparv vars tillväxtkurva har gått spikrakt uppåt, både på längd och vikt. Med god aptit äter, rapar, spyr och fiser han, dagar som nätter.

Den bräkande get som han var för två månader sedan har ersatts av gurgel och högre tonarter om jag inte plockar upp honom tillräckligt snabbt.

Två månader känns så långt bort i tiden men ändå inte. Jag njuter av att fortfarande kunna räkna antal veckor som han har levt utanför magen, istället för månader, år. Det betyder att han är min extra mycket ett tag till.

Jag minns känslan då han kom. Euforin över att han var här, att han kom hemma. Att vi hade klarat av att ta emot och hälsa honom välkomna, mannen och jag. Att vi var de första han träffade. Den känslan är svårslagen.

Vår minsta prins som gått från filur till att bli kallad bebisen. Frågan är om han någonsin kommer att bli kallad något annat?

Äldre inlägg