Kategori: Graviditet (sida 1 av 4)

Dubbelt grattis – Malin Wollin och Therese Krupa Syllner

Stort stort grattis till både Malin och Therese som har fött varsin alldeles ny bebis. Trots att jag själv har en tre veckor gammal (ung) bebis att gosa med här hemma kan jag bli avundsjuk på den där euforiska känslan i alla fall jag har haft när bebisen är sådär kladdigt och skrynkligt ny. Och hur grym man själv är som har lyckats bära och föda fram sin egen minimänniska. Ni är grymma Malin och Therese! Jag ser fram emot att få läsa om hur de har upplevt förlossningarna och tiden efteråt.

Bild lånad från Malin Wollins blogg

 

Förlossningsberättelse tredje barnet

Jag tänkte att det nu, efter tre veckor, är på sin plats att berätta hur det gick till när lillebror jr. råkade födas i hallen hemma. Här är förlossningsberättelse tredje barnet. 

förlossningsberättelse tredje barnet

Förlossningsberättelse tredje barnet blir en lång version så håll i dig. Här kommer den.

Starten på förlossningen

Lillebror jr. var beräknad till 13/9. På eftermiddagen den 30/8 blev det svagt rosa på pappret när jag var på toa. Kunde det redan vara igång? Jag förvarnade mannen och började leta fler tecken utan att hitta några. Dagen och kvällen flöt på som vanligt.

Kl.22 fick jag en sammandragning som gjorde magen alldeles hård. Den kändes annorlunda än tidigare sammandragningar. Vi gick och lade oss och jag fick nya sammandragningar som började göra lite ont – ungefär som en fis på tvären, fram i magen. Jag sa till mannen att det kan vara igång men jag var fortfarande osäker.

Jag kunde inte somna utan lyssnade på avslappningsband och andades mig igenom värkarna. Efter midnatt vaknade lillebror och var otröstlig. Det var som att han kände på sig att något var på gång. Han vägrade somna om och till slut gick vi upp för att äta nattmacka. Först efter det kunde han sova. Då var klockan runt tre. Jag väckte mannen för att han skulle ringa sin mamma som skulle ha hand om barnen.

Dusch och TENS

Förlossningsberättelse tredje barnet

Sista magbilden, suddigt i köket.

Jag hoppade in i duschen och stod där en stund. När jag kom ut därifrån ringde jag Förlossningen. De sa att jag var välkommen in när jag ville. Barnens farmor kom och jag och mannen gick ner en våning. Jag kopplade på TENS. Värkarna kändes genast lättare att hantera och de glesade ut efter ett tag. Jag bestämde mig för att vila, men när lillebror vaknade på övervåningen vid 05:30 bestämde vi oss för att lämna huset. Jag ville inte vara hemma när barnen vaknade, det var en stress jag hade känt och förmodligen påverkade det värkarbetet.

När vi kom fram till lasarettet och parkerar bilen kände jag att det var för tidigt att gå in på Förlossningen. Istället tog vi en promenad längsmed havet – en rogivande stund då Visby vaknade till en ny dag, denna sista dag i augusti. Skulle lillebror jr. komma idag och bli ett augustibarn?

Vända hem igen

Uppkopplad mot CTG. Sedan var det dags att vända hem igen. Nästan gång vi kom låg bebisen på bröstet.

Efter promenaden åt vi frukost på ett bageri i närheten och då började värkarna komma. Kl.7:00 var vi tillbaka på parkeringen vid lasarettet. Vi blev insläppta på Förlossningen och fick samma rum som båda bröderna hade fötts i. CTG kopplades på och vi blev lämnade ensamma. Jag vilade i sängen och värkarna kom glest vilket bekräftades av barnmorskan en halvtimme senare. Värkarbetet var inte etablerat och förlossningen var inte igång. Hon undersökte mig och konstaterade att jag inte var tillräckligt öppen. Istället sa hon att det kunde dröja en vecka till innan han behagade komma.

Det gjorde mig modfälld och det var genant att ta sitt pick och pack och gå ut genom dörrarna igen. Jag visste ju hur snabba de andra två förlossningarna hade varit. Skulle den här vara annorlunda? Trixiga trean som jag hade läst om? Men det var inte mycket att göra även om mannen var övertygad om att det skulle bli bebis idag.

Tillväxtultraljud

Vi hade ett tillväxtultraljud inbokat samma morgon och efter ytterligare en promenad vid havet fick vi träffa ny barnmorska i ultraljudsrummet. Hon uppskattade filurens vikt till 2300 g, 25% under medelvikt. Allt såg dock bra ut i övrigt men det fick mig ändå att bryta ihop. Var det något fel på honom? Nytt tillväxtultraljud bokades in efter helgen. Sedan åkte vi hem för att äta, vila och vänta. Jag vilade på soffan och slumrade till ett tag när jag tittade på en film. Mannen sov uppe.

En dryg timme senare kände jag att nu var det dags att få igång värkarna. Jag reste mig från soffan och började gå omkring. Värkarna kom mycket riktigt igång och jag använde TENS och sa ”jaja” och ”nerner” vid varje värk. Det här var värkar jag kände igen och genast kom självförtroendet tillbaka. Detta kunde jag.

Vid 13:45 spydde jag en gång men tänkte att inte kunde bebisen redan vara nere vid spinaetaggarna? Jag tog ytterligare några värkar och hoppade sedan in i duschen. När jag kom ut därifrån kände jag att värkarna hade ändrat karaktär igen och blivit ännu kraftigare. Det kom läten från mig som jag inte kunde kontrollera och det var plötsligt skönt att vagga fram och tillbaka samtidigt som jag lutade mig framåt. Eller skönt och skönt… Det kändes bättre.

Krystvärkar

Jag hade duschat på övervåningen och kände att det var dags att meddela mannen status.  Jag hasade in i sovrummet samtidigt som mannens väckarklocka på telefonen ringde. När jag berättade att jag hade spytt en gång och att det kändes annorlunda nu var hans reaktion ”Vi åker nu” och han for upp ur sängen. Medan han packade ihop våra BB-väskor kämpade jag på med värkarna och försökte ta mig samman för att gå till bilen. En värk i sovrummet lutad mot sängen, en värk lutad mot hallbordet utanför sovrummet, trappan ner och där kom början på krystvärken.

”Han kommer nu” halvskrek jag och drog ner byxor och trosor halvvägs. Mannen var inte lika övertygad utan försökte ”Ska vi inte pröva att gå till bilen?” Vid nästa värk ändrade han uppfattning för då såg han huvudet. Jag ville få mannen att ringa 112 för jag såg och kände också huvudet, men det fanns det inte tid för. Fokus låg verkligen i nuet. Min rädsla var att bebisen skulle vara så hal att mannen skulle tappa honom. ”Du fångar väl honom” upprepade jag, förmodligen i falsettröst. Under hela krystfasen stod jag upp där i hallen, nedanför trappan, och jag höll inte i mig i något. Det skulle bli ett högt fall ner till golvet för en bebis om den inte fångades upp.

Det kom en ny värk och jag försökte andas mig igenom den för att undvika större bristningar. Till slut gick det inte utan resten av kroppen kom med ett splash (tillsammans med allt fostervatten och diverse vätskor antar jag). Mannen var en grym barnmorska som tog emot filuren och glatt hälsade honom välkommen till världen. Bebisen svarade genom att skrika och det kändes så skönt!

Helt omtöcknade och samtidigt euforiska gick vi några meter till vardagsrummet, jag först med byxorna vid knäna och en navelsträng hängande ur mig och efter mig mannen hållande i en skrikande och kladdig bebis. Jag lade mig på en madrass på golvet och fick äntligen upp lillebror jr. på bröstet.

förlossningsberättelse tredje barnet - födde i hallen

Sötgöte verkar ta det med ro att han föddes hemma i hallen.

112 och ambulansfärd

Därefter hämtade mannen handdukar att lägga på bebisen och ringde 112 som kopplade till Förlossningen. De stannade kvar i telefonen fram till dess att ambulansen kom. Jag fick åka ambulans för första gången och då med bebis på bröstet.

Förlossningsberättelse tredje barnet - gosedjur från ambulansen

Varje barn som åker ambulans får tydligen ett gosedjur – så även lillebror jr., 20 minuter gammal.

Väl på Förlossningen fick jag krysta ut moderkaka, bebisen vägdes (2720 g), mättes  (46 cm), barnmorskan kontrollerade mig (bara ett stygn). Vi fick vår grattisbricka och kunde ringa våra nära och kära och meddela den glada nyheten.

förlossningsberättelse tredje barnet - grattisbrickan

Grattisbrickan fick vi väl inne på Förlossningen.

Trean blev verkligen en annorlunda upplevelse men så här med facit i hand när man vet allt gick bra hade jag inte velat ha det annorlunda. Det är något speciellt med att ha fött hemma med bara mannen som sällskap.

Förlossningsberättelse första barnet kan du läsa om här.

En dryg vecka som trebarnsmamma 

Nu är det snart två veckor sedan jag blev trebarnsmamma. Jag tänkte ge dig en statusuppdateringar. 


När jag skriver det här inlägget ligger lillebror jr. och marathonäter. Mat, dvs. bröstmjölk, verkar vara uppskattat för han äter ofta och länge. Amningen funkar bra förutom att ena sidan har fått sår/blåsor. Generellt har jag lättare att läsa av S signaler än de andra tvås vid samma ålder. Det gick snabbt för mig att förstå vad hans olika getläten betyder (han låter som en get nu när rösten ännu inte har nått sin fulla styrka) – äta, ont i magen, bajsa eller spy. Större repertoar än så har han hittills inte visat oss. 


Storebröderna är väldigt stolta över sin lillebror. De vill gärna pussa, krama och hålla honom. Däremot är det en daglig kamp med de två äldsta barnen, men det är väl så det ska vara. De visar ingen svartsjuka gentemot lillebror jr. utan tar ut det på oss föräldrar istället. 


Jag kan inte klandra bröderna B för deras beteende för själv tycker jag att det känns överväldigande. Tänk att han har kommit! Jag behöver vänja mig vid att vi nu är fem i familjen. Det dåliga samvetet över att inte räcka till gör sig påmint men jag försöker att slå bort det. Jag gör så gott jag kan och visar tydligt hur mycket jag älskar minifolket – jag hoppas att det är tillräckligt. 

Förälskelsen till lillebror jr. är för övrigt total. Den kom direkt och växer sig starkare för varje dag. Någon som växer i takt med den är just lillebror jr. BVC var på hembesök när han var en vecka gammal och redan då hade han passerat födelsevikten på 2720 g. På torsdag är det dags för första besöket på BVC. Andra milstolpar hittills:

  • Första promenaden ✔️
  • Första badet ✔️
  • Första bilfärden 
  • Första, andra, hundrade spyan ✔️
  • Femhundrade blöjan bytt, typ ✔️
  • Besök av släktingar och bekanta ✔️
  • Första förkylning tyvärr ✔️
  • Öppnar ögonen alltmer och visar tydligt hur han lyssnar på välkända röster ✔️

Det är inte klokt vad bortskämda vi känner oss med blombud och paket med fina saker. Tack alla snälla. 


Jag håller på att skriva ner förlossningsberättelsen men det tar tid för jag blir avbruten stup i kvarten av en viss person som vill äta. Men den är på gång. 

Han är här – ny lillebror är född

Så kom han då – lillebror! Jag har varit uppslukad av den här individen sedan han oväntat gjorde entré två veckor före BF. 


En fullständig förlossningsberättelse kommer snart men så mycket kan jag avslöja att det gick snabbt – så snabbt att vi inte hann in till Förlossningen. Så snabbt att vi inte hann ringa ambulans förrän efter att han var född. Och han hade så bråttom ut att det blev en augustibebis istället för septemberbebis som beräknat. 


Samma dag föddes det en prins i Stockholm men vår prins sover just nu bredvid mig i sängen. Tack S för att du har gjort vår familj komplett! ❤️❤️❤️❤️

Hur förbereder man syskon på att det ska komma en bebis?

Det mesta som upptar mina tankar och handlingar numera handlar om stundande förlossning. Jag märker att jag alltmer går in i mig själv och mycket fokus ligger på bebisen i magen. Men också på syskonen som faktiskt finns här nu. Snart kommer de att få en lillebror. Hur kommer de att reagera? Och hur förbereder man syskon på att det ska komma en bebis? 

Det skiljer 21 månader mellan storebror och lillebror så rådet att köpa en docka som storebror skulle ha som sin bebis fungerade inte riktigt för oss. Storebror var inte alls intresserad av lillebror och ännu mindre av bebisdockan. Så länge han fick uppmärksamhet, vilket han fick var han nöjd. Dessutom var han hemma med oss så han behövde aldrig känna sig bortvald.

Tips – så förbereder man syskon på bebis

Den här gången är det annorlunda. Dels är storebror 3,5 år och dels har lillebror nästan hunnit bli 2 år och kommit in i en ”kan själv”-period. Det jag har försökt tänka på är:

  • Prata mycket om bebisen i magen och att den längtar efter att få träffa storebror och lillebror. Ofta vill lillebror krama och pussa på magen vilket är gulligt, men egentligen har han ingen erfarenhet av bebisar.Hur förbereder man syskon på bebis? Lillebror klappar på magen
  • Förpacka inte bebisar enbart i rosa bomull och fyrverkerier. Vi har sagt att bebisar skriker mycket och vill äta från mamma och att de bajsar mycket. Då blir det inte en chock när syskonen upptäcker att så kommer vardagen se ut en tid framöver.
  • Handla presenter till syskonen från bebisen. De kommer att få sin presenter när de besöker BB första gången. Till storebror har jag köpt lego och till lillebror en bil, båda från Lilla Bus.
  • Prata mycket om deras egen bebistid. Lillebror älskar att höra om svart och gult bajs. Storebror gillar att vi bläddrar i hans första åren-bok. Båda tycker om att se på bilder och filmer av sig själva som bebisar.
  • Att, när det är dags för första besöket på BB, låta syskonen bestämma i vilken utsträckning de vill intressera sig för bebisen. Förra gången fick jag tipset att inte hålla bebisen i famnen när storebror kom utan låta den vara till för just storebror.

    Förbereder syskon på bebis

    Första bilden på när storebror träffade lillebror. Väldigt gråtmild nybilen tvåbarnsmamma.

  • Att, när ni tar emot besök hemma, låta gästerna hälsa på syskon först så att de inte känner sig bortvalda.
  • Involvera partner, släkt och vänner. Låt de få gosa med bebisen så att du kan få egentid med syskon. Det behöver inte vara en heldag på ett lekland utan kan räcka med att få natta storasyskonet eller kanske läsa en saga eller gå en sväng till lekplatsen, bara hen och du.
  • Ta det som det kommer. Min lärdom den här gången är att inte försöka stressa i onödan. Lättare sagt än gjort… Louise Hallin hävdar att syskon känner på sig, långt tidigare än vad föräldrarna tror, att en förändring har skett när mamman blir gravid. Barn är smartare än vad man tror ibland…

Förlossningsberättelse första barnet

Under mina graviditeter har jag verkligen frossat i förlossningsberättelser. Det har varit spännande att ta del av andras upplevelser av en förlossning. Nu när jag själv närmar mig förlossningen med min tredje går jag tillbaka i mina dagboksanteckningar och läser om mina tankar och känslor inför, under och efter tidigare förlossningar. Här kommer min förlossningsberättelse första barnet. 

Förlossningsberättelse första barnet

Slemproppen starten på förlossningen

V var beräknad till 8 januari 2014. Eftersom vi hade behövt lite hjälp på traven att bli gravida visste vi i stort sett exakt när han blev till. Efter ett par missfall var jag orolig i början av graviditeten, men allt hade löpt på på bästa sätt. Jag hade mått bra och kunnat träna in i det sista.

Mannen som pendlade till fastlandet i veckorna hade julledigt och vi firade jul och nyår på ön. På morgonen den 4 januari lossnade en del av slemproppen och det kom en blodblandad flytning. Jag hade läst att det kunde dröja upp till en vecka innan förlossningen satte igång när slemproppen hade gått, men både jag och mannen kunde så klart inte låta bli att hoppas.

På eftermiddagen kom mer av slemproppen och därefter började värkarna. Eller de jag trodde var värkar. Hur kan man veta som förstagångsföderska? Värkarna kändes fram på magen och var mer av karaktären ”suttit-still-en-hel-dag-utan-att-gå-på-toa”, dvs. en mage fylld av gas…

TENS som smärtlindring

På kvällen åt vi middag och tittade på TV samtidigt som jag började ta hjälp av TENS. Trots att värkarna kändes fram på magen tyckte jag att TENSen hjälpte när jag hade lapparna fästa bak i svanken.

Förlossningsberättelse första barnet - skål

Sista middagen före Vs ankomst

Kl.22:00 ringde jag Förlossningen för då förstod vi nog att det ändå var på gång. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag och mannen gick och lade oss. Jag lyssnade på avslappningsspår på mobilen, men kunde efter ett tag inte ligga kvar utan steg upp. Mannen hade somnat och jag väckte inte honom.

Förlossningsberättelse första barnet - sista magbilden

Första samtalet till Förlossningen och sista magbilden

Jag tittade lite på TV, satt på pilatesboll och låt lite i sängen i gästrummet, men kunde inte ligga kvar när värkarna kom. Det hjälpte att röra på sig när värkarna kom. Det var fortfarande känslan ”en-fis-på-tvären”. Jag använde TENSen från och till.

Dusch som smärtlindring

Vid midnatt började jag att spy och spydde totalt fem gånger, i slutet bara galla. Jag tog två Alvedon men de fick jag inte behålla. Vid 01:00 den 5 januari duschade jag och det hjälpte lite. Jag stod nog i duschen i en halvtimme och vaggade fram och tillbaka samtidigt som jag riktade duschstrålen mot magen när värken kom.

När jag hade krånglade mig ur duschen och fått på mig kläder väckte jag mannen för att han skulle börja tima värkarna. Han värmde en vetekudde som jag kunde ha fram på magen. Vi höll till i köket och jag gick runt köksön under värkarna. Hela tiden under värkarna tänkte eller sa jag högt ”ner ner ner” och ”ja ja ja”, även om aj också förekom.

Under tiden jag gick runt köksön sa jag till mannen att jag kände att värkarna hade ändrat karaktär och att jag kände hur jag vidgade mig. Jag trodde alltså att jag hade gått från latensfas till aktiv fas. Så fel jag kunde ha…

Förlossningen på Visby lasarett

Kl. 02:30 den 5 januari ringde jag Förlossningen en andra gång. Jag fick andas mig igenom en värk under tiden jag pratade med barnmorskan. Hon rekommenderade att vi skulle komma in på kontroll. Mannen tog en snabbdusch och packade det sista i våra väskor. Han körde och jag stod på knä i baksätet och lutade överkroppen mot ryggstödet. Jag minns att jag bet i nackstödet när det kom en värk. Som tur är har vi bara 10 minuters bilfärd till Visby lasarett. Jag fick en ny värk på parkeringen vilken jag andades igenom. Vi hade totalt fyra väskor (kom ihåg att jag var förstföderska) och mannen släpade med sig två av dem. Det kändes onödigt att ha med alla ifall vi skulle bli hemskickade.

På Förlossningen blev vi mottagna av barnmorska och undersköterska och vi blev visade in i ett rum. När jag skulle kissa upptäckte jag att jag hade blod i trosorna. Därefter kändes det som att jag skulle bajsa. Jag stod lutade mot sängen medan barnmorskan undersökte mig. Till både min och mannens förvåning meddelade hon att jag var fullt öppen. Jubel och fanfarer!

Krystvärkar

Jag fick börja krysta när jag kände att det kom krystvärkar. Här sviktar minnet en del. Jag har skrivit i dagboken att jag skrek-grymtade i början, men att jag fick bättre kontroll när barnmorskan förklarade att jag skulle ta ett djupt andetag och hålla andan och trycka på med hakan mot bröstet.

Det var en frustrerande fas för jag tyckte att inget hände trots att barnmorskan sa att allt var bra och gick framåt och att jag gjorde rätt. Jag kände mig osäker, men fortsatte att kämpa och tyckte inte att det gjorde superont. Det är klart att det gjorde ont, men det var ändå uthärdligt.

Jag bytte ställningar några gånger och jag minns att jag fick kramp i ena benet när jag låg på sidan. Det mest dramatiska var nästan när jag och mannen kom på att vi inte hade fått med oss kameran till Förlossningen. Den låg i en av väskorna som fortfarande var kvar i bilen. Mannen fick snabbt springa ut och hämta den. Under tiden höll jag igen när värkarna kom.

När klockan var 05:00 undrade jag hur lång tid de trodde att det var kvar. Jag började känna mig missmodig och tyckte att inget hände. Jag tänkte till och med att de kan ta sugklocka om det blir nödvändigt, jag skulle inte bry mig. Det sa jag aldrig högt. De sa att jag var duktig och att det gick framåt.

Mellan värkarna lyckades jag slappna av fullständigt och gå in i mig själv. Jag andades ut och sov nästan. Jag födde fram V i halvliggande/sittande ställning med benen uppdragna mot mig. Jag såg huvudet på väg ut för att sedan åka in flera gånger och jag såg att han hade jättemycket mörkt hår.

5 januari kl.05:15

Till slut, kl.05:15 den 5 januari 2014, kom han. Navelsträngen var virad löst ett varv runt halsen, men han började skrika nästan direkt. Mannen klippte navelsträngen och jag fick upp V på bröstet. Jag trodde att jag skulle bli mer känslomässig med tårar, men jag var mest glad och överväldigad. Jag hade gjort det!

Förlossningsberättelse första barnet

Så kom han då – blodig, skrikig och mörkhårig

Förlossningsberättelse första barnet - jag gjorde det

Moderkakan kom nästan på en gång. Sedan kollade de bristningar… Inga muskelära bristningar och fem stygn totalt. Skönt! Efter första amningen och grattisbrickan vägde och mätte de V. 52 cm lång, 3375 gram tung och 36 cm i huvudomfång. Vi fick grattisbricka och jag tog en välbehövlig dusch.

Eftersom jag hade GBS skulle antibiotika ha satts in i droppform. Det hanns aldrig med och därför fick vi vara kvar några extra dagar på BB och sköterskorna kontrollerade även hans andning och temp ofta.

Sammanfattningsvis fick jag en bra upplevelse av första förlossningen. Krystfasen kändes lång, men så här i efterhand var den nog inte det. Jag hade kontroll genom hela förloppet och jag klarade mig med dusch och TENS som smärtlindring, precis som jag hade önskat.

Förlossningsberättelse första barnet

Den ende som föddes 5 januari 2014 på Visby lasarett

Det var min förlossningsberättelse första barnet.

Förlossningsberättelse första barnet

Alldeles alldeles perfekt

Gravid i vecka 37 – dåligt samvete och försök till vila

Vecka 37 har försvunnit i ett nafs. Medan systeryster söker inspiration på Formex-mässan i Stockholm har jag försökt komma ner i varv. 

Båda barnen går nu på förskola och det känns helkonstigt att vara ensam hemma i knappa tre timmar per dag. Det har jag ju självklart varit tidigare, och längre tidsintervaller än så, men då har barnen varit hos släktingar. Det dåliga samvetet gnager för att jag lämnar bort barnen utan, som jag ser det, rimlig anledning. För vad är det tänkt att jag ska göra på egen hand, i knappt tre timmar, utan minifölje?


Vila står först på schemat. Jag känner av att jag är i slutet av vecka 37. Kroppen är tung och stel och varje felaktigt lyft straffar sig dagen efter i form av ryggbesvär. Nu ska jag inte klaga för mycket för jag kan fortfarande röra mig relativt obehindrat. Att springa och jaga barnen i trädgården efter middagen, som storebror gärna vill, funkar dock inte. Så vila och avslappning är  prio. 

Boandet fortsätter. Idag gjorde jag iordning vaggan och rensade ut strumplådan (väldigt viktigt att justdetta blir gjort före förlossningen). 



Göra allt det där som går så mycket snabbare när miniversionerna inte är med. Som att laga mat att fylla frysen med till post-förlossningen. Storhandla, städa, träna, rensa, prata i telefon, göra ärenden på stan… listan kan göras lång. 

Som tur är verkar barnen trivas bra på förskolan. Jag ska därför försöka ta död på mitt dåliga samvete och njuta på riktigt av vilan. För snart får jag förhoppningsvis sällskap av en liten filur…

Grattis Elaine Eksvärd och Gustav till tredje barnet

Många av mina inlägg om gravid kvinnor eller kvinnor som nyss fått barn har jag insett handlar om mod. Kvinnor som är modiga och starka och väl värda att hämta inspiration från. Elaine Eksvärd är inget undantag. 

Modiga modiga Elaine som vågar prata om övergreppen hon har blivit utsatt för, som jobbar för barns rättigheter till sin egen kropp, som vågar prata om sin dotters unika egenskaper, som verkar se livet från den ljusa sidan trots allt hon har varit med om. Hon är värd att hyllas både en och två gånger. 

Och nu har Elaine och hennes man Gustav varit modiga nog att bli gravida och föda ett tredje barn. Stort grattis till er son ”Benny”. Jag hoppas Elaine kommer med bra tips på hur man bollar trebarnslivet. Snart är jag själv där… 23 dagar kvar (+- två veckor)…

Grattis Markiz och Kevin Tainton till Liora

Jag blev både rörd och glad när jag läste Markiz Taintons blogginlägg om och till sin dotter Liora. 

Markiz Tainton Liora

Bild lånad från Markiz Taintons blogg


Många har nog följt Markiz och Kevin Taintons öppenhjärtiga kamp för att bli föräldrar. Efter IVF-försök som började i lycka men som slutade i total sorg och förtvivlan visade Markiz mod och styrka som jag inte är säker på att jag hade haft inom mig om jag hade varit i samma sits. 

Att behöva fatta beslutet att avsluta ett liv som växer i ens mage och att sedan behöva föda fram sin son är för många övermäktigt. Att dessutom prata om det i TV, blogg och poddar samtidigt som man genomgår nya IVF-försök är imponerande. Markiz (och såklart Kevin) förtjänar guldstjärna och mer därtill. 

Jag har följt Markiz blogg och spänt väntat på varje steg i IVF-behandlingen. Det har varit roligt att följa paret genom hela processen från IVF-behandling till plus på stickan och gravidmånaderna. 

När det mot slutet av graviditeten var tyst på bloggen undrade jag om det hade hänt något, men så läste jag det senaste inlägget och insåg att det största hade hänt. Lilla Liora var född och alla verkar må bra. Så stort grattis Markiz och Kevin och tack för att jag har fått vara med på delar av er resa!

Gravid i vecka 36 – varannan-dag-ork och MVC-besök

Nu är det mindre än en månad kvar till BF och gravid i vecka 36 med tredje barnet har inneburit varierad ork. 

Gravid i vecka 36 - strandhäng

Varannan dag har jag känt mig stark och pigg för att nästa dag vara trött och hormonellt blödig under vecka 36. I tisdags var en sådan dag när det inte riktigt gick att hitta någon förklaring till varför tårarna började rinna. Kanske berodde det på en jobbig natt med lite sömn, kanske för att lillebror har börjat skolas in på förskolan, kanske för att jag är gravid…

Lillebror som snart blir storebror och som precis har börjat på förskola.

Efter en bättre natts sömn var humöret uppåt nästa dag. Konstigt det där med hormoner… Och det är frustrerande att inte orka lika mycket som vanligt. Kroppen säger ifrån när jag försöker gå i snabbare tempo. Jag känner av sammandragningar, lite ryggbesvär och det känns att bebisen ligger med huvudet nedåt. Han har dock inte fixerat sig än.

MVC-besök i vecka 36

Efter ett framflyttat MVC-besök var det idag dags att träffa barnmorskan för att gå igenom förlossningsbrev och funderingar inför förlossningen. Mannen och lillebror var med. Kanske inte det mest optimala att ha med sig en snart 2-åring till ett sådant möte men jag tycker att det gick bra ändå. Han skötte sig utmärkt, även om uppmärksamheten blev splittrad för egen del.

Vecka 36 och genomgång av förlossningsbrevet

Alla värden var bra, så även magmått och filurens hjärtljud. Jag hade utgått mycket från mitt förra förlossningsbrev när jag skrev det nya. Jag hoppas också att jag upplever samma typ av förlossning som tidigare gånger när det väl sätter igång. Båda tidigare har startat mitt på dagen vilket har gjort att vi har kunnat åka till Förlossningen sen kväll/natt. Det har passat oss utmärkt.

Eftersom lillebror kom snabbt (från 3 cm öppen till bebis på bröstet på ca 1,5 h) sa barnmorskan att vi ska ringa Förlossningen så fort jag känner att något är på gång. Det är svårt det där, för samtidigt vill jag vara hemma så länge som möjligt. Det kommer ju att lösa sig på ett sätt eller annat, antar jag.

I övrigt har det varit fint väder i vecka 36 så jag och barnen har varit på stranden ett par gånger och storebror har besökt Medeltidsveckan med farmor och farfar. Som vanligt är det glest med bilder.

Äldre inlägg