Kategori: Barn (sida 1 av 30)

Förlossningsberättelse andra barnet

Lillebror har hunnit bli tre år och det har varit en spännande resa att få vara med på, att betrakta hans liv lite på avstånd men ändå delaktig. Inför hans födelsedag läste jag min dagbok från tiden jag var gravid och känner att det verkligen är på tiden att jag delar med mig av förlossningsberättelsen av andra barnet.

Förlossningsberättelse första barnet

Förlossningsberättelse tredje barnet

Första värkarna

Lillebror var beräknad till den 28 september, dagen efter pappans födelsedag. Storebror var vid den tiden 21 månader så det var inte mycket till vila om dagarna. Men jag hade ändå haft en bra graviditet. Jag hade kunnat träna ok och eftersom jag var föräldraledig med storebror hade jag haft möjlighet att vara utomhus mycket.

På förmiddagen den 25 september började sammandragningar fram och långt ner i magen. Jag, (blivande) storebror och mannen var i Almedalen. Efter lunch och vila gjorde vi några ärenden och värkarna kom till och från (ungefär som en fis på tvären). Efter middagen skjutsade mannen storebror till farmor och farfar även om vi inte var säkra på att det hade satt igång på riktigt. Det var ett känslosamt hejdå när storebror åkte. Han var ju så liten och nu skulle han bli storebror.

Samtal till Förlossningen

När mannen kom tillbaka gick vi en promenad på 45 min. Värkarna kom var 10:e minut och varade 30-60 sekunder och var fullt hanterbara. Hemma igen tog jag en dusch och vid 21 ringde jag förlossningen. Eftersom det hade gått snabbt förra gången och eftersom jag skulle få antibiotika tyckte BM jag pratade med att vi skulle komma på en gång. Jag kände att det inte hade kommit igång helt utan stannade hemma ett par timmar till. Under den tiden använde jag TENSen och studsade på pilatesbollen ett tag.

Undersökning och dusch

Vid 23:30 ringde vi på hos förlossningen och blev insläppta. Vi fick rum 13 – samma som storebror kom i. Efter undersökning (öppen 3 cm) och några frågor från BM fick vi själva bestämma om vi ville stanna eller åka hem. Vi valde att stanna. Jag fick CTG-bälte på mig men började må illa och spy efter en stund så CTGn togs bort. Jag gick på toaletten och valde sedan att ta en dusch. Det var så skönt.

Värkarna blev kraftigare och jag använde mig av ”jajajaja” allt mer och högre. Jag minns också hur jag vaggade fram och tillbaka. Jag spydde en gång till och det började göra ondare. Jag började också misströsta lite. Hur hade jag orkat förra gången? Och jag som bara var öppen 3 cm. Vid första förlossningen hade jag varit öppen 10 cm när vi kom in till förlossningen.

Ute ur duschen satte jag mig på en pilatesboll vid sängen. I pauserna lutade jag mig mot en saccosäck som var placerad i sängen. När en värk kom ställde jag mig upp och sa ”jaaa” med mörk och hög röst. Det var nästan värre att stå upp men på något sätt ändå bekvämast. Svårt att beskriva det där. Jag var väldigt inne i min värld och noterade knappt vad som hände runtomkring.

Krystvärkar

Efter en stund kände jag att det började trycka på mer bakåt vilket jag sa till BM. Hon svarade att det är bra och att det går framåt. Då kände jag – han var på väg. BM ville undersöka mig men stod vid datorn när jag började bröla och krystvärkarna satte igång.

Jag stod fortfarande vid sängen när nästa krystvärk kom och i samband med det gick vattnet. BM ville att jag skulle upp i sängen men jag förstod inte hur det skulle gå till. Jag kunde inte lyfta benen tillräckligt högt. Till slut fick undersköterskan som hade varit iväg och blandat smoothie till mig hjälpa mig upp genom att lyfta ett ben i taget.

Stående på alla fyra i sängen, oförmögen att röra mig, födde jag fram den perfekta lillebrodern. Först huvudet med navelsträngen runt halsen och då fick jag försöka pausa och djupandas. Efter två värkar till kom han så. Upp på mitt bröst och jag lade mig ner.

Efterbörd

Både jag och mannen blev såklart överlyckliga. Och chockade. Ingen hade nog räknat med att det skulle gå så snabbt. Strax före midnatt var jag öppen 3 cm och han föddes 01:26. Antibiotikadroppet hann precis bli klart.

Lillebror skrek och var rätt blå men fick snabbt bättre färg. Samma mörka hårfärg som storebror och en boxarnäsa med bekymmersrynka, något som faktiskt fortfarande kan framträda när han drar ihop pannan för att visa att han är arg eller funderar över något.

Mannen klippte navelsträngen. Moderkakan kom ut lätt och jag behövde bara sys på två ställen. När de hade städat undan det värsta och lillebror tagit bröstet blev vi lämnade ensamma. Jag började må illa och spydde det lilla som fanns kvar att spy upp. Eftervärkarna var rätt kraftiga och jag fick smärtstillande mot det.

Vid 4-tiden fick vi vårt rum och den berömda brickan. Eftersom jag hade GBS ville de ha koll på lillebrors andning. Vi fick därför vara kvar i tre dygn på BB. Det kändes hemskt att vara borta från storebror så länge men han kom och hälsade på och mannen åkte också iväg några timmar varje kväll.

Första mötet mellan bröderna på BB var fantastiskt! Paket utdelades och pussar och kramar och tårar rann. Storebror var nog mest nöjd över att få en leksaksmicro och att få se helikoptern lyfta.

Mannens födelsedag dagen efter firades på BB och det var, trots saknaden av storebror, en mysig tid där. Personalen var fantastisk och vi fick den hjälp och det stöd som vi behövde. Rent fysiskt återhämtade sig min kropp snabbare än första gången. Eftervärkarna var värre men i övrigt kändes det lättare. Förmodligen berodde det just på att det var andra gången. Kroppen var van, huvudet hade gjort det tidigare och jag visste vad som väntade.

Grattis Anja Forsnor och Marcus Wärn till andra graviditeten

Anja Forsnor verkar vara en väldigt härlig och skön kvinna med fötterna stadigt på jorden utan att för den skull vara tråkig. Hälsosam OCH livsnjutare. Bästa kombon.

Bild från Anjas blogg på Elle.se

Och nu ska hon och maken Marcus ha bebis nummer två. Jag är sen på pucken för Anja är redan gravid i vecka 24, men så mysigt att få följa uppdateringar på hennes blogg på Elle.se.

Utöver bloggen har hon en podd tillsammans med träningskollegan Alexandra Kamperhaug som för övrigt också verkar vara en skön och rolig kvinna. Kanske något att lyssna in sig på. De två skriver också på en bok.

Grattis Anja och Marcus till kommande bebis!

Läsning för stora och små

Böcker böcker böcker. Jag skulle kunna ha hur många som helst, jag får aldrig nog. Tyvärr har jag inte prioriterar egen läsning på många år (läs före barn) men ska ta tag i det snart. Istället läser jag för barnen. Gärna och ofta.

Deras bokhyllor svämmar över av böcker. Förutom egna böcker brukar vi låna på Almedalsbibliotek. När mannen och lillebror åker till Stockholm i helgen tänker jag ta med storebror och lillebror jr. till biblioteket för återlämning och lån av barnböcker. Just nu är dessa böcker populärast hos oss.

Bamse – gärna Bamse i Vilda Västern med Billy Buse. Storebror är mycket för förtjust i superhjältar, riddare, styrka, snabbhet och att vara bäst. Där passar Bamse in rätt bra.

Alfons Åberg – när Alfons handlar med sin pappa (vi har den som lite större Pixibok) kan lillebror utantill. ”Schakrutor, mazariner”, ”purjolök, paprika”, ”ananas, apelsin”. Det är kul att rabbla.

Vira vaknar – lillebror jr. har fått sin första Pixibok och han älskar den. Det är mycket tittut och att bläddrande bland sidorna.

Nu är jag på jakt efter bra böcker till jul. Kusin H säljer jultidningar så därifrån lär det blir några.

Själv läser jag Haruki Murakamis Författare till yrket som e-bok. Jag har inte kommit tillräckligt långt i den för att kunna ge den ett rättvist betyg.

Tacksamhet efter olycka

Jag känner extra mycket tacksamhet just idag. Det inträffade nämligen något som kunde ha slutat mycket värre än vad det gjorde. Vid lunchtid idag blev jag påkörd av en bil. När jag gick på ett övergångsställe. Med lillebror jr. i barnvagn.

Vi hade tur. Bilen körde långsamt. Lillebror jr. klarade sig oskadd. Vagnen verkar inte ha blivit träffad. Jag klarade mig med några skrubbsår och blåmärken. Och en chock som fortfarande inte har lämnat mig. När jag tänker på hur det hade kunnat sluta blir jag helt darrig. Så snabbt det kan gå. Massor av tänk om virvlar runt i huvudet på mig.

Tänk om de äldre barnen hade varit med. Tänk om storebror hade cyklat. Tänk om bilen hade kört snabbare. Tänk om jag inte hade hunnit lika långt över gatan som jag var och vagnen hade blivit påkörd.

Direkt kände jag ilska, det var väl chocken antar jag. Jag tokskrek rakt ut åt föraren. Svor och skrek. Sedan började jag gråta. När jag till slut kom hem efter en runda hos Polisen blev jag så trött. Tröttheten sitter fortfarande i.

Jag känner också en tacksamhet. Att det gick bra. Att vi klarade oss. Att jag har en sådan fin familj. Att de finns att älska. Att jag hädanefter vill pussa på och krama dem extra mycket.

Första steget

Och så kom det då, efter 13 månader, att vår minsting tog första steget utan att hålla i sig i något.

Jag kan inte påstå att det var ett särskilt stort steg han tog. Inte heller att han var uppmärksam på vad han själv gjorde. Mest lockande var nog katten på andra sidan glasdörren. Likväl gick han. Dock svårt att fånga på bild, men jag lyckades få det på film. Väldigt nöjd med det!

Ungefär samtidigt har han fattat galoppen med att backa nerför trappor. Och med att öppna skåpsluckor. Och med att dra katterna i svansen. Och med att undersöka toaletter. Och med att busa i soffan.

Jag undrar vad nästa hyss kommer att bli nu när han snart kan röra sig mer obehindrat. Tur att han är charmig… 🙂

Att fira en 3-åring

Det var en mäkta stolt E som vaknade imorse och blev påmind om att det minsann var hans födelsedag. Fina efterlängtade och älskade lillebror har blivit stor kille.

Så pass stor att han vill ta på sig pyjamas själv, envist släpar fram pallen till toaletten och kissar stående ner i den. Så pass stor att mamma är blasé och pappa är den som gäller. I de flesta lägen. Så pass stor att han upprepar allt storebror säger, som en papegoja, och härmar honom i det mesta. Så pass stor att han vill cykla hela vägen till förskolan. Så pass stor att han hämtar lillebror jr.s snuttefilt när han är ledsen och ger katterna mat när de jamar och hämtar vatten i kylen när det är dags för mat. Så pass stor att han istället för att fylla tre vill vara fem år eftersom han såg en fin tårta med just siffran fem på (det närmar sig ändå den rätta åldern. Tidigare sa han bestämt att han var 13 år).

Bilar, helst öppningsbara både fram och bak, är det som gäller för 3-åringen. Han kallar sig till och med för Bilen. Favoritfärg är fortfarande svart och hans favoriträtt är pommes och hamburgare. Han vill gärna tycka om sötsaker men det är sällan han äter mer än ett par bitar godis innan han går vidare i livet.

Humöret är allt annat än jämt. Skriksessioner har vi gott om hemma. Vad som är utvecklingsfas och vad som är personlighet är svårt att veta nu. Det kommer väl att visa sig. Oavsett hans envishet är han en älskvärd 3-åring. Hans bubblande skratt, hans utvecklade humor och hans finurliga miner är det som kännetecknar honom mest, tillsammans med bekymmerhetsrynkan när han ska berätta något.

Det har varit en rolig dag med paketöppning, glasstårta, cykling i blåst och vattenpölar, en tur till leksaksbutiken, fika på stan och restaurang på kvällen. Jag hoppas att Bilen tycker samma sak.

Äldre inlägg