Hur självklart är det att byta efternamn när man gifter sig? Vad innebär det för identiteten? Själv valde jag att byta efternamn till mannens när vi gifte oss. Det kändes självklart och inget jag tvekade på att göra, men nu när namnändringen har gått igenom och jag ser mitt namn på post, kreditkort, osv. kan jag ännu inte ta in att det är jag. Tydligen var mitt efternamn en större del av mig än vad jag hade trott. 

byta efternamn

Ny namnlag gör det lättare att byta efternamn

Den 1 juli trädde den nya namnlagen i kraft och Skatteverket tog över som ansvarig namnmyndighet från PRV. Den nya lagen innebär bland annat att man kan byta till dubbelt efternamn, byta efternamn flera gånger och byta till ett efternamn som redan bärs av minst 2000 personer. En förenkling helt klart.

Jag gjorde det krångligt för mig och skickade in namnbyte före 1 juli och råkade skicka in felaktig blankett till PRV. När man byter till makens efternamn är det kostnadsfritt vilket jag inte uppfattade utan har betalt sura 1800 kr i onödan. Under sommar och byte av administration har Skatteverket varit omöjliga att få tag på så jag vet fortfarande inte om mitt ärende kan avslutas och jag kan få pengarna tillbaka. Annars antar jag att jag har bytt till samma efternamn två gånger… Onödigt.

Efternamn, en del av min identitet

Jag har hetat Åkesson i efternamn i 37 år. Det sitter i ryggmärgen och det är klart att det inte kommer att suddas ut över en natt. Men jag trodde ändå inte att det skulle kännas så ovant att ta byta till Berg. ”Magdalena Berg” – det är svårt att presentera sig som det i telefon eller till nya bekantskaper. Det är också svårt att skriva det som namnteckning.

Jag har ännu inte ansökt om nytt körkort eller pass, men det måste jag ta tag i snarast möjligt. Jag har heller inte ändrat min mejl eller profilnamn i sociala medier. Ett tecken på förnekelse eller bara på att kommande förlossning har tagit över mitt liv? Svårt att säga.

Bröllopet - jag och min syster

Ena dagen Magdalena Åkesson, andra dagen Magdalena Berg

Samtidigt är jag väldigt stolt över mitt efternamn, att heta likadant som resten av familjen, att vara gift och att skapa en egen gemensam familjeidentitet. Ibland kan det kännas som ett svek mot mina föräldrar. Vi är enbart döttrar i familjen. Storasysteryster har behållt Åkesson i sitt namn och lagt till sin makes efternamn.  Därför kommer inte släkten Åkesson försvinna förrän hon (och mina föräldrar) gör det, men det är ändå lite sorgligt. Min mamma bytte efternamn när hon gifte sig och likaså min mormor. Är det det patriarkaliska samhället som vägrar att släppa taget?

Statistiskt sett har det skett en ökning av byte till kvinnans efternamn vid giftermål. Det är ju ändå lite trösterikt och kanske ett tecken på att vi går mot ett mer jämlikt Sverige. Gamla, onödiga traditioner suddas bort. Det är väl den nya namnlagen ett bevis på om inte annat.