Det är konstigt det där med att känna sig hemma. Vad är hem för dig? För min del är det huset på Gotland. Det är där jag har min bas, min trygghet, trots att det är här jag har bott kortast tid. Här har jag inga minnen som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Inte som min man vars barndomsminnen spelas upp varje dag, kan jag tänka mig, eftersom det är här han växte upp.

Att komma hem till mina föräldrar väcker däremot liv i barndomen hos mig. Extra starkt kan det bli nu när jag själv har barn och jag ser dem utforska samma stigar som jag och plocka blåbär från riset. Eller när jag ser dem leka i samma lekstuga som jag lekte i som barn. Eller som nu senast när vi var i Småland och besökte utomhusbadet med kusin H och mormor.

Det var i den stora bassängen jag lärde mig simma. Det var dit skolklassen gick för att ha simlektion och läpparna blev blå på alla efteråt. Det var där jag köpte glass i den lilla kiosken. Det var där jag och kompisarna badade bastu. Det var där den läskigt djupa delen fanns och det var där jag aldrig lärde mig att dyka.

Efter en herrans massa år var jag tillbaka på utomhusbadet, som vuxen och med tre barn i släptåg. Badet har byggts om och blivit jättefräsch och fint. Men minnena består, trots allt lite luddiga. Hur var det nu egentligen? Minns jag rätt? Svårt att veta. Jag hoppas dock att mina barn kommer att minnas badet i vuxen ålder och minnas det med glädje. Trots att det inte är där de har vuxit upp.