Det var en mäkta stolt E som vaknade imorse och blev påmind om att det minsann var hans födelsedag. Fina efterlängtade och älskade lillebror har blivit stor kille.

Så pass stor att han vill ta på sig pyjamas själv, envist släpar fram pallen till toaletten och kissar stående ner i den. Så pass stor att mamma är blasé och pappa är den som gäller. I de flesta lägen. Så pass stor att han upprepar allt storebror säger, som en papegoja, och härmar honom i det mesta. Så pass stor att han vill cykla hela vägen till förskolan. Så pass stor att han hämtar lillebror jr.s snuttefilt när han är ledsen och ger katterna mat när de jamar och hämtar vatten i kylen när det är dags för mat. Så pass stor att han istället för att fylla tre vill vara fem år eftersom han såg en fin tårta med just siffran fem på (det närmar sig ändå den rätta åldern. Tidigare sa han bestämt att han var 13 år).

Bilar, helst öppningsbara både fram och bak, är det som gäller för 3-åringen. Han kallar sig till och med för Bilen. Favoritfärg är fortfarande svart och hans favoriträtt är pommes och hamburgare. Han vill gärna tycka om sötsaker men det är sällan han äter mer än ett par bitar godis innan han går vidare i livet.

Humöret är allt annat än jämt. Skriksessioner har vi gott om hemma. Vad som är utvecklingsfas och vad som är personlighet är svårt att veta nu. Det kommer väl att visa sig. Oavsett hans envishet är han en älskvärd 3-åring. Hans bubblande skratt, hans utvecklade humor och hans finurliga miner är det som kännetecknar honom mest, tillsammans med bekymmerhetsrynkan när han ska berätta något.

Det har varit en rolig dag med paketöppning, glasstårta, cykling i blåst och vattenpölar, en tur till leksaksbutiken, fika på stan och restaurang på kvällen. Jag hoppas att Bilen tycker samma sak.